1725-1749
Under 1720-talet flyttas händelsernas centrum ned mot
bodviken. 
På 1726 års karta står där ’Liugarns hamn’ medan den
tidigare landningsplatsen, där vi idag finner Sjöviksgården, heter ’Liugarns
gamla hamn’. Den nya "Liugarns hamn" var
belägen mitt i nuvarande småbåtshamnen, mellan båthuset
och slipen. Inga bryggor fanns, endast långa bular (flathuggna stockar) var
utlagda i sjön på bockar från stranden såsom landgång till skutorna.
Senare byggdes här för statliga pengar en permanent brygga, som kallades Ljugarns
kronbrygga. Oftast fick dock trä- och kalklaster pråmas eller flottas ut
till fartyg på redden.
För det mesta gick frakterna med utländskt tonnage och
befälhavarna behövde hjälp att komma in säkert samt ankra på bra
botten. Ankringsplatsen låg på en linje mellan holmarna och
"Storgrän" i Alskog. Lotsinrättningen på Gotland tillkom genom
Kgl. Majt:s nådiga beslut 1727. Lotsplats vid Ljugarn finns omtalad i taxan
från 1748, men denna kallas där "förnyad taxa", vilket kan
antyda att lots fanns här tidigare (eller också har servicen
tillhandahållits från Östergarn). Ingen ljugarnslots finns dock namngiven
i lotsrullorna förrän i slutet av 1750-talet.
1728 träder den förste tulltjänstemannen i tjänst,
strandridaren
Hans Kiörsner, och i samband med detta byggs Strandridaregården.
Strandridaren var tulltjänsteman och skulle uppbära Lilla och Stora tullen
för att man skulle slippa föra tunga varor till Visby. Som bisyssla sålde han
öl och brännvin till törstiga strupar.
Och så kom Ljugarns ’Storugn’ till. Det
var visbyborgarna Hans Lothigius och hans svåger Samuel Hansten som
startade kalkugnen. Den placerades, sannolikt efter någon muntlig
överenskommelse, på den ’Odugliga backen’ ovanför
Nybroen, i höjd med den långsmala bodåker som hörde till Ardre prästbol.
Tanken var väl att denna industri skulle kunna ge
arbetstillfällen till lokalbefolkningen samtidigt som den skulle berika
sina ägare. Men familjen Hansten hann nog aldrig få återbäring på sin
investering. Fru Hansten avlider sommaren 1730 och maken Samuel i december
1731. De efterlämnar några arvingar, åtminstone ett par
döttrar från Samuels första äktenskap. Detta
föranleder Hans Lothigius, som nu blivit borgmästare, att i januari 1732 få till ett formellt
avtal med pastor Neogard om rätten till kalkugnsmarken så att
borgmästaren och Hanstens arvingar framöver får hyra marken. Sedan gifter
sig Hanstens döttrar i Visby och försvinner ut från Ljugarns historia.
Utöver kalkhanteringen utgjorde skogsbruket en viktig del
av Gotlands näringsliv. Den stora exporten av kalk var inte möjlig utan
tillgång på ved för kalkugnarna, och exporten av bräder och sparrar
utgjorde ett viktigt komplement till kalkexporten. Det gotländska virket
hade gott anseende och och de traditionella banden till städerna vid
Östersjöns sydkust bidrog till att Gotlands handel var starkt inriktad på
utlandet och ej så mycket till svenska fastlandet. Främst kom de
gotländska bräderna till användning som byggnadsvirke i Östersjöstäderna.
Brädsågningen bedrevs dock fortfarande i mycket små enheter. Knappheten
på vattenkraft bidrog till att några flerbladiga sågar inte fanns på
ön.
Både såghanteringen och de
bränslekrävande kalkugnarna gav upphov till oro för Gotlands
skogstillgångar. 1733 genomförde myndigheterna en
"kalkugnsrannsakan", där ugnar och omgivande skog inventerades.
Förutom Ljugarns 'Storugn' noterades då en ugn vid Smitts i Alskog.
Rannsakan resulterade i
att antalet kalkugnar på ön kraftigt minskades. 36 ugnar och 18 milor fick
tillstånd att bränna kalk. Vidare reglerades själva
brädsågningen. År 1741 fixerades den kvantitet som fick sågas vid var
och en av de 154 skattelagda sågarna. Åtta sågar på ön fick såga
100-150 tolfter per år, men de flesta betydligt lägre, i många fall
endast något tiotal tolfter per år. För hela Gotland fastställdes den
tillåtna sågningen för avsalu till 7300 tolfter per år.
1735 har Hans Kiörsner fått förflyttning till
Klintehamn och det kommer en ny strandridare, Johan Staaf, fastlänning.
Även han säljer öl och brännvin vid sidan om tjänsten. Han avled 1739
och efterträddes av ytterligare en fastlänning, Nils Lundborg, som t.o.m.
tagit studentexamen.
1740 ingår Lorentz Engedahl, från Burs, äktenskap med
Maria Lythberg i Visby. Samma år flyttar de till Alskog där driftige Lorentz drar igång
Alskogs första industri, Rudvide kalkugn. Alskog är väl lottat med
råvara för sådan industri och det har funnits många kalkbruk i socknen.
De flesta för husbehovsbruk, men nu skulle det brännas för export och
utskeppningen gick över Ljugarn. Lorentz lyckades relativt enkelt ordna
nödvändigt kapital, vilket kan ha underlättats av att fru Maria var dotter
till visbyskräddaren Lars Lythberg (och därmed kusin till de blivande
kändisarna "rike Lythberg" och "fru Donner"). Paret
Engedahl får flera barn. Sonen Petrus, född 1745, skall vi hålla ett öga på
i fortsättningen.
Borgmästare Lothigius avlider 1741. Vad som
sedan händer med ’Storugn’ närmast efter att nu båda
grundarna avlidit är höljt i dunkel. Men vi vet i varje fall att
kalkexporten fortsatte från Ljugarns hamn.
Den 4 juli 1741 
passerade ett uttröttat ressällskap förbi Ljugarn. De
senaste två nätterna hade man inte sovit mer än fyra respektive fem
timmar men ändå i ottan företagit en exkursion på berget vid Östergarns
kyrka. Mätta på intryck och med ett nattläger i Garda hägrande bemödade
sig Linné och hans färdkamrater, ty det var de som färdades vägen fram, inte om att göra någon avstickare till
Ljugarn. När de kom till Alskog märkte de dock att naturen förändrades
"som ett nytt land begyntes". Nu lämnade de barrskogen där ljung
och blåbär skymtat. Berghällarna och den torra marken byttes mot sand,
ler och mylla där ängar och lövskog trivdes.
