Hem | Ortens historia | Livsvillkoren | Lotsarna | Bebyggelsen | Web-logg | Författaren

Fiskhamnen (Småbåtshamnen) 

Denna hamn     Nästa ställe

Vid 1600-talets slut hette viken, som nu är hamn, Liaugarn bodvik. I vikens östra ände stod fyra ensamma fiskebodar och bortom strandängarna inne i själva viken sköt Långbiänudd ut.

Under 1700-talets första decennier startade Ljugarns Storugn. Kalken från Storugn samt timmer och spannmål, som tidigare lastats vid Gamlehamn, kom nu att skeppas ut från en av staten anlagd kronbrygga i vikens östra ände. Inga fartyg kunde vid den här tiden gå in till kaj i Ljugarn utan ankrade – med lotsens hjälp – innanför Lausholmar på en linje mellan holmarna och ‘Storgrän’ (den stora granen) i Alskog. Ifrån kronbryggan pråmades lasten ut till fartygen. Detta var alltså Ljugarns kommersiella hamn. Fisket kom under slutet av 1700-talet och en lång tid framöver att bedrivas från Gamlehamn.

Kring 1825 användes allmänningen intill kronbryggan som upplag och "lastageplats" av den tidens mer kända handelsmän och konkurrenter. Donner ägde kalkugnen. Utanför infarten till Strandridaregården stod Dubbes hölada (som var kvar ända in på 1930-talet, se bild). Lutteman på Ljugarn och Hägg i Katthammarsvik var andra personer med intressen kring hamnen. Vid 1800-talets mitt uppfördes det stora vita stenmagasinet ovanför kronbryggan som sädesmagasin åt Claudelinska handelshuset.

Runt 1880 byggdes Nybroen där fartygen kunde gå ända in till kaj. Lastnings- och lossningsverksamheten flyttade dit. Kronbryggan och pråmen blev i princip överflödiga – men inte helt. När turisterna började dyka upp på Ljugarn efter sekelskiftet 1900 så fascinerades de av skådespelet som Holmbolaget, bildat 1860, årligen bjöd på vid kronbryggan. Det var när kreaturen på försommaren med segel- och årkraft fraktades ut till Laus holmar i en pråm dragen av ett flertal två- och tremänningar. Skådespelet upprepades när holmarnas höskörd eller djuren åter fraktas iland. Senaste pråmen för sådant ändamål byggdes 1927.

Under 1900-talets första decennier badade turisterna i allmänhet inte på den långa härliga sandstranden utan man badade i badhus. Familjen Claudelin hade ett sådant ytterst på en brygga, som gick ut från sandstranden. Andra badade här nere vid hamnen i ett badhus längst ute på kronbryggan. I förstugan till tulltjänstemannens hus fanns en lista uppsatt, där man antecknade sig för en daglig badtimme och där man sedan hämtade nyckeln till badhuset. Sedan fick man noga hålla reda på att badhuset var utrymt i rätt tid efter timmens slut.

Nu fanns det också ett litet fiskeläge med båtlänningar vid Langbiänne udde. De ‘alskboar’ som inte hade båten vid Svajde höll till här. Strandängarna hitom Langbiänne – mellan dagens pirarmar – var kreatursbete. Gunnar Östergren, en känd ljugarnsprofil, höll en tid sina djur här. Ja, till och med Carl Engström, pensionat Lövängens grundare, hyrde här bete åt sina kreatur. Det är också Carl Engström som planterat den rad av träd, som nu reser sig så mäktiga vid hamnens inre.

På 1920-talet började motordrivna fiskekuttrar ersätta de gamla två- och tremänningarna. Dessa moderniteter krävde bättre hamnförhållanden än öppna länningar. Samtidigt som fiskargubbarna funderade hur medel till en ordentlig hamn skulle kunna ordnas så diskuterade ‘Ljugarnsbadets vänner’ hur man skulle kunna finansiera anläggandet av de tennisbanor turisterna önskade. Till slut gjorde turister och ortsbefolkning gemensam sak. I decenniets slutskede ordnade man en rejäl sommarfest på Ljugarn. Fiskargubbarna satt och tog upp inträde, ungdomarna klädde ut sig och höll cirkusshow, damerna kokade kaffe och sålde hembakat. Där var tombola, musik och dans. Pengarna som flöt in bars till skolhuset där de fördelades. Så fick ‘Ljugarnsbadets vänner’ grundplåten till tennisbanorna och Ljugarns Fiskareförening ett bidrag till den blivande hamnanläggningen. 1933 stod fiskhamnen färdig, här en bild av de myllrande folkmassorna vid invigningen.

Än i dag ser vi stenmagasinet från 1800-talet direkt vi kommer ner till fiskhamnen. Den gamla kronbryggan fungerar nu som båtslip och underlag för den bod där Lausholmarpråmen vilar efter sitt sista uppdrag 1986. Klicka på bilden för att se hur pråmen användes. (Smalfilm utan ljud. 2,10 min.)

Under 1900-talets senare hälft har hamnen muddrats vid fler tillfällen, fisket nästan försvunnit och många, många meter brygga tillkommit för fritidsbåtar. Pråmboden har blivit ett museum, väl värt ett besök!

 
Upp     Nästa ställe

Källor: Ljugarn och dess strandridare (L Bergh, H von Heine, O Monthan, ISBN 91-7400-070-5). Som sommargäst på Ljugarn i början av 1900-talet (E-G Leksell. Gotlands elektroniska bibliotek). Den ljusa udden (Bo Hallin. ISBN 91-85716-63-4). Elisabet Fernholm (Arthur Malmkvists berättelse, egna minnen).

Sidan uppdaterad: 21 oktober 2001
Copyright © 2001-2011, Jan-Folke Fernholm.

End