Byggnad
Strandridaregården. Manbyggnaden är ett vitt kalkstenshus
från 1700-talets mitt, därintill ett fähus av trä.
Då 1700-talets började fanns här fyra långsmala åkrar
norr om de fyra fiskebodar, som stod på allmän mark närmast stranden. Efter
freden i Nystad 1721 blommade rikets handel upp igen. Ljugarns hamn flyttade
hit till södra änden av udden och orten försågs med en strandridare,
tulluppsyningsman, vilken skulle uppbära lagstadgade avgifter för skeppat
gods. Förste
strandridaren kom till Ljugarn 1728, men då stod sannolikt inte huset
"nyckelfärdigt" och väntade på honom. Någon gång under
1700-talets första hälft bör dock huset ha blivit uppfört.
På Gotland var bönderna i
närliggande socknar ålagda av myndigheterna att bygga och underhålla
boställen åt sina strandridare. Något motsvarande förekom inte på
fastlandet. Detta påbud gällde fram till mitten av 1820-talet och var föga
populärt. Petsarve och Halsegårda fick båda bidra med en bit av sin
åkermark till Ljugarns strandridaretomt. De bönder som uppförde byggnaden
har inte ansträngt sig över hövan – under den putsade fasaden har man
blandat gråsten och kalksten och ytterväggarna är uppförda i ganska
ojämna skift. Under
1700-talet var det inte ovanligt att byggnader lades med ytterväggarna
utefter jordlinjerna och så är också fallet med Strandridaregården. Läs
om jordlinjer ...
På den "Karta öfver Åtskillige Hemmans Rågångar
vid Ljugarns Hamn", som uppmättes 1825 finns manbyggnaden med
intilliggande fähus utritat och då fanns även ett uthus på andra sidan om
manbyggnaden. Nedåt vattnet, utefter vägen, fanns en lada och ytterligare
ett mindre uthus. Det senare förmodligen detsamma som finns kvar vid
tomtgränsen än idag. Vid mitten av 1800-talet hade Strandridaregården tjänat ut
som bostad för tullaren och man byggde ett stort pampigt tullhus på samma
tomt, nuvarande Storvägen 1. Hemmansägarna vid Petsarve och Halsegårda
avstod från markområdet vid laga skifte i Ardre 1883.
Tiden gick, det gamla strandridarehuset stod kvar,
övervuxet av murgröna och med starholkar på gavlarna. Det förföll och
kring 1920 hade till och med delar av byggnadens faltak rasat in. Med ideella
insatser kom en upprustning till stånd och byggnaden räddades åt
eftervärlden. År 1933 förklarades gården som byggnadesminnesmärke. En
genomgripande renovering av manbyggnaden gjordes 1970-73. Fähuset
restaurerades 1976.
Några närmare detaljer om huset, strandridarlivet och
smuggelknepen
får Du inte av mig, käre läsare. Sådan information är museets ansvariga
mycket duktigare på att delge Dig, t.ex. i sina små tryckta skrifter. Och det
bästa av allt – Du kan ju själv besöka stället, se och insupa
atmosfären, vilken dag som helst under sommarhögsäsongen! Som bonus på
besöket finner Du ett fossilmuseum i det intilliggande fähuset samt
ytterligare två små museer några hundra meter härifrån!
