1625-1649
Att Ljugarn inte haft någon framträdande
roll under den danska tiden bekräftas i viss mån av biskop
Hans Strelow, som i sin krönika från 1633 anger ett antal
gotländska exporthamnar och vikar "som besöks av
främmande nationer och folk", däribland Östergarn och
När. Inget nämns om Ljugarn .
Merkantilpolitiken gynnade handelshusen och Visbys
handelsmän. Då deras kapital växte ökade deras möjlighet att investera
och ge kredit åt villiga producenter på landsbygden. På så sätt
tryggade handelsmännen sin tillgång av attraktiva saluvaror – kalk,
virke, tjära eller lantbruksprodukter som fårkött. Naturligtvis
konkurrerade handelsmännen sinsemellan, försökte vinna egna fördelar
eller sätta krokben för varandra. En av de mest betydande personligheterna
på Gotland under den sista danska tiden var köpmannen Niels Madsen.
Uppgifterna om Niels Madsen är ganska sparsamma, men 1646 äger han Vibble
gård i Västerhejde och exporterar bränd kalk från en kalkugn på
ägorna. Redan år 1635 fick han dock av danske kungen Christian IV
privilegium på att anlägga en kalkugn i Katthammarsvik, 15 km nordost om
Ljugarn. I privilegiet stadgas också förbud för någon annan att anlägga
ugnar inom två mils radie däromkring. Tillsammans med tidigare dekret att
Östergarn skulle vara traktens exporthamn hade danska kungar nu definitivt
vingklippt Ljugarns möjligheter att få hänga med i kalkboomen.
Så kom freden i Brömsebro 1645. Gotland blir svenskt och
danska kungars påbud och utdelade privilegier upphör att gälla. Vid den
här tiden bor innanför Visbys murar en köpman, Hans Bönderby, med fru,
barn och kreatur. Av något vaga källor kan man nu utläsa att Hans
Bönderby tar chansen att inte bara etablera sig i Bursvik, där ju den
danske kungen inte längre hade monopol på sandstensbrytning, utan
även tar initiativet till att en kalkugn anläggs på Ljugarns udde, där
Sjöviksgården nu står. På en gotlandskarta från 1646 finns platsen upptagen som 'Lougards hamn'. Platsen är väl vald för utskeppning, med
gott djup ända in till pallkanten där den överspolade kalkstenshällen
går ner i havet. Kalkugnen tas i drift omkring 1650 och benämns 'Lavarse
ugn'.
Lavarse, Lavase eller Lavas' är den lokala
benämningen på gården Lauritse. 'Lavarse ugn' skulle då
indikera att Lauritse gård åtagit sig kalkproduktionen åt
Bönderby. Men det finns två Lauritse-gårdar i trakten,
vilken gäller det? Vid kalkbränning krävs enorma mängder
ved för att hetta upp stenen till 1200 grader. Var det
husmannen på den lilla gården Lauritse, med 'tarvlig skog',
i Ljugarn som fått Bönderbys förtroende? Eller hade
visbyköpmannen slutit avtal med bonden på den större
gården Lauritse, med 'god skog', i Ala varefter denne
ordnade tillåtelse att anlägga ugnen där vid hamnplatsen i
obygden mellan strandsocknarna Ardre och Alskog?
Frågeställningen kan vara intressant när man ser vad som
händer nästa kvartssekel.
Källor: Cronica Guthilandorum (Hans Nielsson Strelow. Gotlands
Elektroniska Bibliotek). Bröderna Madsen – två framgångsrika köpmän
från Visby under 1600-talet (Carl Johan Gardell. Gotländskt Arkiv 1988).
Ljugarn och dess strandridare (L Bergh, H von Heine, O Monthan, ISBN
91-7400-070-5).
Sidan uppdaterad: 21 oktober 2001
Copyright © 2001-2011, Jan-Folke Fernholm.
