Hem | Ortens historia | Livsvillkoren | Lotsarna | Bebyggelsen | Web-logg | Författaren

Ljugarns historia. 

Forntid   Medeltid   1600   1625   1650   1675   1700   1725   1750   1775   1800   1825   1850   1875   1900


Forntid

Under stenåldern simmade fiskar över Ljugarn. Landet som varit nedtryckt av inlandsisen höjde sig sakta. Vid bronsåldern för cirka 3000 år sedan låg marken fortfarande sex meter under dagens nivå. Nästan hela samhället var täckt av Östersjöns vatten och strandlinjen gick från bergknallen vid Folhammars raukfält och fortsatte åt sydost en bit nedanför Hallute backe. Burgbacken, kalkstensplatån strax bakom nuvarande Konsum, tittade upp som ett litet stenigt skär en bit ute i vattnet och ännu längre ut bröt sjöarna mot en större grusbank som senare blev backen där lotsarna fick sin boplats. Sedan fortsatte strandlinjenen från Hallute backe upp i Alskog inom synhåll från Gålrum och vidare söderut där den strök tätt förbi Digerrojr på gränsen mellan Lau och Garda. De stora rösena och skeppssättningarna med "förfädars bain" fungerade som revirmarkeringar för bronsåldersbosättningarna och ligger nu vid sockengränser eller där stranden gick förr. Många ortnamn i trakten härstammar från denna tid. Läs om ortnamn ... 

Efterhand som vattnet drog sig tillbaka från de hedniska kultplatserna i Alskog och träden skymde sikten så behövde besökande bronsålderssjöfarare hjälp att finna den rätta stigen. Då C. G. G. Hilfeling besökte Digerrojr i slutet av 1700-talet såg han i östlig riktning "ett par eller flere uppreste stenar efter varandra". Det berättades för honom att sådana stenar rests för länge sedan med 40-50 alnars mellanrum för ett markera vägen från Ljugarns vik till röset.

Med seklenas gång dyker allt mer av Ljugarn upp. Under järnåldern, vid vår tideräknings början, ligger marken fyra meter under nuvarande nivå. Det är fast mark hela vägen ut på Burgbacken. På klinten 300 meter bakom dagens vattentorn har strandsvallet har gröpt ur en s.k. jättegryta i kalkstenshällen. En bit ut i vattnet ligger en flack holme och skyddar mot vågor från öster. Den är ljus grusig och några hundra meter tvärsöver. Det är toppen på lotsbacken. Strandlinjen går strax nedanför platsen där väderkvarnen står. Badstranden och samhällets låglänta delar är fortfarande sjöbotten. Folhammar är en grusig udde där några meterhöga raukar sticker upp ute i vattnet. 

Vid den här tiden börjar Ljugarn få betydelse för människorna i trakten, kanske inte som fast boplats, men det bör ha varit idealiskt att fiska med små båtar i det relativt grunda vattnet fram till holmen. En tämligen vidsträckt fornborg, burg, har funnits där på Burgbacken och givit den dess namn. Fornborgen är ungefär 300 m lång och 200 m bred. Borgvallen av grus och sand är ca 10 m bred och 3 m hög på vissa sträckor. Lämningarna är svåra att datera, men många fornborgar kom till nu under den period som kallas folkvandringstiden, t.ex. började Torsburgen invid Ardre att användas som befästning omkring år 300.

Norr om Ljugarn börjar Ardres storhetstid som handelscentrum. Ardre är vid denna tid en uppodlad bygd. Det finns en gravplats, en domarring med sju stenar, i Folar åt havet till. Sex bildstenar från 500-1100-talet har man funnit i trakten plus fyra bildprydda sidor i en stensarkofag. Sannolikt har Ardreborna redan nu haft handelsförbindelser österut. En av Ardrestenarna är smyckad med keltiska slingor. På andra sidan Östersjön finns spår av keltisk närvaro i Litauen, vars huvudstad Vilnius grundats som Keltisk handelsplats. Läs om bildstenar ... 

När vi kommit fram till vikingatiden, kring 900-talet, har landet höjt sig ytterligare två meter. På Ljugarn har Burgbackens kalkbrant via blöta, ibland översvämmade strandängar förenats med den forna grusholmen, som nu blivit en ljus udde toppad med en gles gräskalott. Vägen ut till udden är fortfarande alltför sank och vattenbemängd för att själva udden skulle kunna vara till nytta som hamnplats och vattnet kring uddens fäste är för långgrunt för båtar.

Bättre hamnförhållanden rådde i Ardre, vid Folhammar. Där kunde den tidens handelsskepp, så kallade "snäckor", segla fram över djupt vatten ända in till den mjuka sandstrand, som ligger några hundra meter norr om Vitvärs fiskeläge. Här gick handelsmän iland och vandrade med sina varor raka vägen upp mot marknadsplatsen uppe på Kaupungs klint. På vägen passerade de det gamla försvarstornet, kastalen, som sannolikt använts som tillfälligt skydd vid överfall eller för bevakning och för att kunna varna handelsmän på klinten om illgärningsmän nalkades till lands eller sjöss.

Viken där skeppen med de vittfarna handelsmännen  landade har fram till 1900-talet haft namnet "Videfarsvik", ett namn som nu lever kvar i Vitvärs fiskeläge. Som av en händelse finns i "Videfarsvik" ett präktigt bestånd av den fridlysta växten martorn. Den är vanlig vid medelhavet men sällsynt på våra breddgrader så när som på vissa sandstränder i Blekinge samt på Öland och Gotland. Kanske har den taggiga växten råkat följa med något handelsskepp från en avlägsen strand och sedan blivit rotfast här. Läs om Martorn ... 

 

 
Upp     Nästa

Källor: Vägen till Gotlands historia (Roger Öhrman. ISBN 91-88036-14-6). Topografisk karta över Sverige, Roma SV och Roma SO (Rikets Allmänna Kartverk). CGG Hilfelings gotländska resor 1797 och 1799 (Torsten Gislestam. ISBN 91-88036-15-4). Gotländsk krigshistoria (Bengt Hammarhjelm). Bilder från Gotland (Jacob och Erik Hägg. Esselte AB 1945). Harbours and trading places on Gotland AD 600-1000 (Dan Carlsson. Internetdokument).

Sidan uppdaterad: 8 maj 2003
Copyright © 2001-2011, Jan-Folke Fernholm.

End