Det berättas att lotsen Anton Ronander var ganska vidskeplig.
I
sin ungdom hade han seglat runt om i världen med engelsmän och amerikaner.
En gång på väg till Arkangelsk råkade skeppet ut
för storm. En kamrat från Alskog föll över bord och försvann i
Nordatlanten. Skepparen bad Anton skriva hem till föräldrarna och berätta
att sonen drunknat, men han kom sig inte för. Så en kväll i Arkangelsk var
Anton ensam ombord när de andra hade gått iland. Plötsligt kom den
drunknade in i skansen, tog Anton i armen och försvann igen. På morgonen
berättade han om upplevelsen för skepparen, som genast skrev brevet hem till
föräldrarna. Därefter kom vålnaden aldrig åter.
Hemma på Ljugarn fiskade Anton en tid i lag med
Pawlak, som kommit hit från andra sidan Östersjön. En morgon
hade fiskelyckan varit överväldigande och de två kom iland med sex stora
laxar medan andra hade blivit helt utan. Då tog en av de andra fiskargubbarna
några laxfjäll från deras laxar och smetade fast på sig själv. Morgonen
därpå hade alla andra fått mycket lax medan Anton och Pawlak inte fick
något. Då blev Anton arg så det förslog. Han ville att
Pawlak skulle fara till kyrkogården och få tag på likben att binda fast
under flytkorkarna på laxgarnen. Det var det enda som hjälpte för att få
fiskelyckan tillbaka, påstod Anton. Hur det gick förtäljer inte historien.
I
sin ungdom hade han seglat runt om i världen med engelsmän och amerikaner.
En gång på väg till Arkangelsk råkade skeppet ut
för storm. En kamrat från Alskog föll över bord och försvann i
Nordatlanten. Skepparen bad Anton skriva hem till föräldrarna och berätta
att sonen drunknat, men han kom sig inte för. Så en kväll i Arkangelsk var
Anton ensam ombord när de andra hade gått iland. Plötsligt kom den
drunknade in i skansen, tog Anton i armen och försvann igen. På morgonen
berättade han om upplevelsen för skepparen, som genast skrev brevet hem till
föräldrarna. Därefter kom vålnaden aldrig åter.