Ägare
1732 hyrde visbyborna Hansten och Lothigius marken för sin
kalkugn.
1825 ägdes kalkugnen av Donner och Schwan, som också
betalade arrendet för marken. Såväl kalklada som packhus ingick i
industrikomplexet.
1883 hade verksamheten vid kalkugnen avstannat.
Stenhuset hade tjänat ut
som packhus och kallades nu "bodlägenhet". Kalkladan fanns kvar och
båda byggnaderna ägdes av handlanden G Claudelin.
Senare under 1880-talet bedrev Adolf Lutteman bodhandel i byggnaden
här. Handelsverksamheten övertogs så småningom av
Luttemans svärson, norrmannen Gabriel Cappeln Holst. Denne var skeppare på
en norsk skuta som strandat vid Laus holmar. Han blev kvar på Ljugarn och
gifte sig med Adolf Luttemans dotter. Då Adolf Lutteman dog 1891 hade
familjen Holst redan flyttat till Visby.
Munthe övertog Lutteman/Holsts bodhandel, men
verksamheten lades ner några år in på 1900-talet.
Redan före 1900 hade mångsysslaren Ferdinand
Larsson flyttat in i bostadsdelen. Han var född 1848 vid Snovalds i Alskog, hade i sin ungdom varit stamanställd korpral och ansåg sig litet
förmer än andra ljugarnsbor. Vid basarer och andra tillställningar drog han
på sig uniformen och skulle hålla ordning. Ferdinand kunde laga allt och allt han
lagade kostade 50 öre. Men arbetet kunde ta tid för Ferdinand lät sig
gärna lockas av roligare saker – som att prata, spela dragspel eller tömma
en butelj. Hans älsklingssång var "Krigarn vilar sig i mark och skog,
ofta nog." Han fick så småningom en
livsledsagarinna i Emma, en dam "utan tänder, utan tilldragande yttre
och utan sinne för renlighet". Emma överlevde Ferdinand och när den uttjänta byggnaden revs
fick hon en fristad i ett gårdshus hos kapten Ronander, Storvägen 3.
Så revs det gamla huset och mot slutet av
1920-talet stod den nya byggnaden färdig, byggd
på den gamla grunden. De första som flyttade in var extralotsen Karl
Holmberg från Burgsvik och hans familj. De hade tiden innan bott i
Anna Lindbys hus, Storvägen 17.
Under andra världskriget förlades ett
detachement från Försvarets Radioanstalt, FRA, till Storvägen 2.
Radioutrustningen värmde och under sommardagarna stod fönstren vidöppna
för att någon svalka skulle kunna erhållas.
Vide Ödmark (bilden till höger) bodde här en
period.
Under
senare delen av 1900-talet ägdes fastigheten av den finländske
tonsättaren, pianisten
och professorn Einar Englund, född i Ljugarn den 17 juni 1916. Den
finska fanan vajade allt som oftast på husets flaggstång.
Einar Englund hörde till efterkrigstidens mest betydande
finländska tonsättare och han var den förste, sedan Sibelius tystnat, som
inte lät som Sibelius. Tonaliteten var ett kännetecknande element i Englunds
arbete. Musiken var för Englund en livsfilosofi, men också ett hårt arbete
vars hantverk var en hederssak. Som pedagog fostrade Englund flera
generationer finländska musiker, som uppskattade hans kunskaper i musikens
strukturer.
Einar Englund gifte sig 1941 med Meri Mirjam Gyllenbögel
(död 1956) och 1958 med Maynie Sirén (född Smolander). Einar Englund avled
1999 på Gotland, en dryg vecka efter sin 83:e födelsedag.
Källor: Ljugarn och dess strandridare (L Bergh, H von
Heine, O Monthan. ISBN 91-7400-070-5). Bebyggelse i Ardre 1883 baserat på
handlingar från Laga Skifte i Ardre 1880-1885 (G Tingström, E Lindby, A
Gustavsson, A Pettersson). Folkräkningen
1890 och 1900 (Arkion. Betaltjänst på internet). Den ljusa udden (Bo Hallin. ISBN
91-85716-63-4). Som sommargäst på Ljugarn i början av 1900-talet (E-G
Leksell. Gotlands elektroniska bibliotek). Internetdokument, sökord 'Einar Englund'.
Kåseri "Fran Ljaugans gam’ broi" (Signaturen "Gam' broi",
Gotlands Allehanda någon gång på 1960-talet). Berta Göthlin (avskrift av
brev från 1956). Inga-Lisa Gunnersten (egna minnen). Elisabet Fernholm (moderns berättelser, egna minnen).
Sidan uppdaterad: 24 oktober 2004
Copyright © 2002-2011, Jan-Folke Fernholm.
