Etablering av lotsväsendet på Ljugarn
Förmaning till styremän:
"Den, som wil en rätt Styreman wara
Loolinjan måste han icke spara,
Nöchter och waken ware ther näst,
Flijtigh och achtsam beprydher bäst,
Achta tin compass, gör gissning oc så,
Tå med Gudz hielp all ting wäl afgå,"
Sjöfarande har i alla tider tagit hjälp av kustbor som
känt till lokala förhållanden om farleder, grund, strömmar och lämpliga
ankringsplatser. Förr benämndes dessa personer ledsagare (= den som säger
leden) eller styremän och med tiden lotsar. Redan i Visby stadslag från
1300-talet kan man läsa vissa bestämmelser rörande sjömän som låter
"lega sig som lots". I Kalmar fanns på 1400-talet ett särskilt
styrmansskrå eller gille som inte bara lotsade lokalt utan också åtog sig
långlotsning till handelsplatser som Köpenhamn, Stockholm, Lübeck och
givetvis också till Visby.
Sjömärken och andra navigeringshjälpmedel var sällsynta
den här tiden. Man fick hålla utkik efter grynnor och undervattensrev, loda
djupet med ett handlod och i övrigt förlita sig till personligt kunnande och
erfarenhet. Man seglade på dagen och låg stilla om natten. Överfarten till
Gotland fick gå kortaste vägen och under lämpligt väder. Ännu under
1500-talets slut gjordes överseglingar i Östersjön utan hjälp av kompass.
1570 kom första handloggen med vilken man kunde mäta fartygets hastighet.
Före
sjökortens tid använde man ruttbeskrivningar där det i ord redogjordes för
rutten. Den äldsta tryckta boken av detta slag är Visby segelvägledning på
flamländska, här titelsidan i upplagan från 1566. En sådan
seglingsbeskrivning var ofta rikligt illustrerad med profiler på öar och
uddar och teckningar av kyrkor, berg och andra igenkänningsmärken så att
sjöfarande kunde fastställa sin position på havet. I den äldsta nordiska
seglingsbeskrivningen "Sökartet offuer Öster oc Vester Söen, prentet i
Kiöbenhaffn aff Laurentz Benedicht 1568" ser vi hur den gotländska
ostkusten tecknades.
Ljugarn finns ännu inte med på kartan men vi kan urskilja
Sandviken och Östergarns holme. Fårösund är ritat som en liten bukt och
längst till höger är Gotska sandön. Efterhand blev informationen mer exakt. I Johan Månssons
"Siö-book" från 1644 står till exempel: "Märken til at
löpa in i Busswijk, ther står een Kyrkia, som kallas Busswijks Kyrkia, och
uppå Tornat aff densamma är itt hool, när man kan see ther igenom, tå är
man mitt för Inlopet."
Visby förlorade efterhand sin roll som huvudort för
transitohandeln i Östersjön. Speciellt efter Lübeckarnas plundring av
staden 1525 började övriga hamnar och lastageplatser såsom Slite
och Västergarn återvinna en del av den betydelse de haft innan hansestaden
uppstod. Öns egna produkter började exporteras – timmer, tjära, fisk, fårkött, kalk och
kalksten. Handelsfartygen blev större och mer
djupgående. 1500-talets hansekogge krävde endast tre meters fritt
djup medan exempelvis ett flöjtskepp till Ljugarns första kalkugn på
1650-talet kunde behöva fyra och en halv meter. Ju större skepp desto
värdefullare laster och behovet ökade av kunniga personer som tryggt kunde
föra skeppen in och ut från hamnarna.
I Sverige var det redan under 1500-talet ordnat så att
vissa skärgårdsbönder var skyldiga att lotsa kronans fartyg genom
skärgården. Från 1660 började man vidta åtgärder och utfärda
författningar för att lotsväsendet också skulle innefatta den allmänna
sjöfarten.
Svenska lotsverkets organisation var fullbordad 1697.
Trots
att
Gotland blivit svenskt 1645 så ingick ön under 35 år (1654-89) bland
drottning Kristinas underhållsländer och var därigenom i viktiga
hänseenden skild från det egentliga Sveriges förvaltning. Det var
förmodligen därför det dröjde ända till 1727 innan det kom ett nådigt beslut att
lotsinrättning också skulle inrättas på Gotland.
Viceamiralen Werner von Rosenfeld påbörjade och lotsdirektören Petter
Gedda fullföljde den utformning av lotsväsendet som på Gotland blev genomförd först på 1740-talet. Det
var
under detta årtionde som Ljugarn blev en etablerad lotsplats. I en förordning från 1748
angavs en förnyad lotstaxa för Gotland och där fanns då Ljugarn noterat med två
lotsleder, den ena från Ljugarn till sjöss och den andra från Ljugarn till
När.
Källor: Bland lotsar och fyrmän
(Erik Hägg, P A Nordstedt och Söner, Stockholm 1930). Gotland: en försvarshistorisk
och ekonomisk-geografisk studie (Henning Hammargren. Marinlitteraturföreningens
förlag, 1938). Östersjövälden (Matti Klinge 1984,
ISBN 951-52-0941-2).
Sidan uppdaterad: 28 februari 2005
Copyright © 2005-2011, Jan-Folke Fernholm.
