Hem | Ortens historia | Livsvillkoren | Lotsarna | Bebyggelsen | Web-logg | Författaren

Lotsarna på Ljugarn 

Etablering     Ljugarns lotsplats     Lotsar     Lön och boende


Ljugarns lotsplats

Ljugarns lotsplats etablerades under 1740-talet. Olof Jacobsson hette en av de första lotsarna. Inget tyder på att det omedelbart kom någon efterträdare till honom sedan han drunknat i Ljugarns hamn 1749. Yrket var riskfyllt, dåligt avlönat och inte speciellt eftersträvansvärt. Traktens unga män var huvudsakligen bondpojkar som fiskat till husbehov men i övrigt var de inte särskilt sjövana. 

Under 1750-talet kom handelsmannen Lorentz Engedahl igång med kalkbränning i stor skala vid Rudvide i Alskog. Utskeppningen gick över Ljugarn. Så hände 28 mars 1756 att den tremastade galeasen Enigheten drev i strand i Ljugarns hamn. Skepparen Jeremias Doby med åtta mans besättning bärgades och kom hem, men det var säkert en dramatisk händelse i vårvinterkylan. Galeasen ägdes av fru Engedahls kusin "rike Lythberg", en av dåtidens mest inflytelserika gotlänningar. Kort tid efter olyckan fanns flera lotsar på Ljugarn. Enligt lotsstyrelsens äldsta tillgängliga matrikel över lotspersonalen på Gotland (uppgjord 1774) hade dessa ljugarnslotsar blivit anställda 1758. En av dem, Olof Nilsson från Ekese i Ardre, gifte sig 1759 och kunde flytta in i ett präktigt nybyggt kalkstenshus på höjden intill hamnen. Pengar och inflytande tycks således ha varit avgörande för att lotseriet på Ljugarn skulle ta fart. 

Det var inte antalet uppdrag eller de i vattnen förekommande reven och grynnorna som gjorde lotsarbetet vid Ljugarn särskilt arbetsamt och svårt. Nej, det var istället det öppna läget och den långa utrodden som var speciellt krävande i dåligt väder. Lotsarna skulle ju möta de ankommande fartygen "utanför grunden", det vill säga utanför Laus holmar. Förutom att styra rätt skulle man ta upp lotspenningar och föra bok. Därtill kom fartygen mest från utländska hamnar, vilket komplicerade arbetet. Exempelvis skulle utländska skepp erlägga lotspengar i svenska Specie mynt, men ännu 1766 hade skepp från Pommern och Wismar tillåtelse att erlägga "ofwannämde afgifter med theras Lands egit gångbara Silfwermynt". Fartygens djupgående mättes i fot och då gällde det för lotsen att känna till hur danska, ryska, preussiska, hamburger-, bremer- och lübeckerfot förhöll sig till den svenska så att han inte gick på grund.

I 1820 års förordning hade ytterligare lotsleder tillkommit under Ljugarn. Nu var man ålagd att lotsa till Östergarns sund, till Ronehamn, till Sandvik och som tidigare till När, till sjöss eller från sjön. För att ta sig hem från Östergarn och Ronehamn var lotsarna under september-april "berättigade till Skjutslega för en häst och kärra tillbaka landwägen, enligt Gästgifweri-Förordningen". Samma år utkom ett reglemente där det fastställdes att Ljugarn skulle ha en lotsålderman, en mästerlots, en second-lots samt en lotslärling/lotsdräng. Åldermannen skulle vara den dugligaste lotsen, vilket inte nödvändigtvis behövde vara den äldste eller den som tjänstgjort längst. Mästerlotsen var den äldste av de övriga, second-lotsen yngre men minst sexton år. Till lotslärling "antagas hälst lotsars söner som böra hava fyllt nio år".

Öppen-sjö-lotsplatser som Ljugarn har ansetts vara de som ställer största fordringarna på lotspersonalen. Att under svåra väderförhållanden från en liten lotsbåt sätta ombord eller avhämta en lots i öppna sjön var ofta vanskligt och krävde såväl mycket gott sjömanskap som fysisk spänstighet. Ibland hjälpte inte ens det. I oktober 1840 lotsade Lars Garnström med sonen Anders ut skonerten 'Amatus' till sjöss i hård nordostlig vind. Från land såg man att fartyget "brassade back" för att låta lotsarna gå, men därefter syntes ingenting. Far och son återfanns aldrig. Lotsbåten hittades sönderslagen på Närs holme.

Folk i kusttrakterna utsattes även för andra faror än hav och vindar. Den ständigt fruktade koleran härjade tidvis svårt på östra Gotland. Detta berodde många gånger på kontakter med främmande sjöfolk från smittad ort, t ex genom dåtidens ofta förekommande strandningar. Av ålders vana begav sig kustborna alltid ut till en sådan haverist för att bland annat höra om man kunde vara till någon hjälp med lossning av lasten eller på annat sätt. Läs mer om strandningar vid Ljugarn (i separat fönster) ... 

Lotsar var en kategori yrkesmän som löpte speciellt stor risk att komma i kontakt med smittade sjömän. I november 1856 blev ljugarnslotsen Jacob Garnström smittad ombord på en slup från det då kolerahärjade Stockholm. Inom tre veckor hade Jacob, hans två bröder som också var lotsar samt två barn avlidit. Genom prästens försorg ordnades en insamling till de tre utblottade lotsänkorna och de kvarvarande elva faderlösa barnen.

Före kolerans härjningar hade Ljugarn i princip varit "självförsörjande" med lotsar. Nu fick man fylla på vakanserna med lotsar utifrån. En viss återväxt fanns dock bland de faderlösa. 1859 fick lärlingen Lars Niclas Garnström sin styrsedel.

1897 fanns 13 lotsplatser på Gotland. I lotsstyrelsens kungörelse från detta år hade för Ljugarn har ytterligare lotsleder tillkommit:

Lotsen skulle också hålla sig med en lämplig båt. Redan i 1798 års förordning står "Lotsar böra förse sig med de förmånligaste båtar och segel, så i avseende på lotsplatsens läge som lotsledernas beskaffenhet. Lotsbåt utmärkes under rodd av en utblåsande vit flagg, fästad vid en lagom lång stake. Under segling utmärkes den med en svärtad upprättstående duk av hela storseglet." Med tiden förändrades igenkänningstecknet och 1881 gällde bland annat att en seglande lotsbåt skulle ha en röd duk i storseglet. På bilden ser vi lotsbåten på Ljugarn runt 1930.

Antalet lotsningar vid Ljugarns lotsplats varierade genom åren. 

Medeltal 1871-80

Medeltal 1881-90

Medeltal 1891-00

1910

1914

1915

1917

1918

1920

1930

56

31 34 26 25 32 14 12 53 19

Verksamheten föreföll dock vara i avtagande och 1933 lades lotsplatsen ned. Sedan lotsarna flyttat anlitades ibland fiskaren och tidigare sjömannen Gunnar Östergren som "känd man" av lotssökande fartyg.

 

 

Upp     Nästa

Källor:  Bland lotsar och fyrmän (Erik Hägg, P A Nordstedr och Söner, Stockholm 1930). Gotland: en försvarshistorisk och ekonomisk-geografisk studie (Henning Hammargren. Marinlitteraturföreningens förlag, 1938). Ardre dödbok 1737-1763. Alskboar (Annie M Jacobson. Gotlands Allehanda Visby 1974). Sjömansdatabas från Visby sjömanshus (Arkion. Betaltjänst på internet). Gotländskt vigselregister (Landsarkivet i Visby, Internetdokument). Lotsarna Gahnström på 1800-talets Ljugarn (Allan Cedergren. Haimdagar nr 2/01, ISSN 1402-943X.). Anteckningar från Gotlands Kuster (J.G. Bergenstjerna. Wisby 1869). 1766 års Förordning angående Lots- och Båtpenningars samt öfrige Skepps umgälders betalande i specie Mynt. 1781 års Förordning angående Lots- och Båtafgifternes erläggande uti Rikets Hamnar och Skärgårdar i Swerige och Finland. 1798 års Förordning rörande Båt- och Lots-Inrättningarne i Riket. 1820 års Reglemente för Styrelsen, Ekonomien och Tjenstgöringen wid Lots-Werket samt Fyr- och Båt-Inrättningen. 1820 års Förordning angående Lots- och Båt-Inrättningen i Riket. 1862 års Förordning angående Lots- och Fyrinrättningen i Riket. 1862 års Reglemente för Lots- och Fyr-staterna. 1862 års Förordning angående Lotshemman och Boningsplatser för Lotsar. 1862 års Kungörelse angående förteckning öfver lotsplatser och lotsleder och dessas längd i sjömil samt nummern å den taxa som bör tillämpas. 1868 års Kungörelse angående förteckning öfwer lotsplatser och lotsleder m.m. 1881 års Förordning angående lotsverket. 1897 års Kungörelse angående nya taxor och ny lotsledsförteckning. Natalia Wibergs nedtecknade minnen. Bilder: Gotländsk galeas från 1850-talet av Jacob Hägg. Foton ur Arnold Garnströms familjealbum.

Sidan uppdaterad: 28 februari 2005
Copyright © 2005-2011, Jan-Folke Fernholm.

End