1875-1899
Så var kalkbränningsepoken tillända. Ljugarns 'Storugn'
slocknade definitivt omkring 1880 och begravdes så småningom under sina
egna avfallsprodukter. Siste ägare var vinhandlaren August Johansson i
Visby. Kalkladan revs och en del plankor återanvändes i det sädesmagasin
som nu står vid Nybroen. Intill den vita kalkugnshögen placerades en
fyrkur för att vägleda sjöfarare till hamnen. Lotsförmannen ombads
sköta fyren för ett arvode om 200 kronor per år. Den skulle lysa nattetid
under det mörka halvåret och tillses vid midnatt. Fyren tändes första
gången i oktober 1886.
Rederiverksamheten på Ljugarn avtog
– den näring som Engedahl startade, Lutteman drev
vidare och som blomstrade allra mest under Claudelins tid.
Läs
mer om Ljugarns fartyg och redare ...
Claudelins
skonert
Bertha (bilden) kom visserligen att segla ännu några år men de stora
redarna återfanns sedan 1860-talet i Klintehamn och Slite. Järnvägen till
Hemse var klar 1878 och kolonialvaror började komma den vägen hit över
Etelhem. I takt med förbättringar inom jordbruket under 1890-talet ändrades
varuflödet i hamnen. Gödning och oljekakor importerades. Exporten bestod
av korn och råg samt saltat kött, smör och ägg. Utförseln av ägg var
typisk för Ljugarn och saknade motsvarighet på annat håll.
Den stora folkväckelsen kom till Gotland. Föreningar och
sällskap bildades för spridning av biblar, litteratur och förkunnelse.
Svenska kyrkan kritiserades – där tycktes engagemanget vara en
medborgerlig plikt och prästämbetet en karriärväg snarare än en
kallelse. Missionsförsamlingen skulle vara de troendes gemenskap.
Nattvarden skulle firas med troende deltagare och troende präst. Den
enskilde skulle själv få läsa i Bibeln och komma till klarhet i
trosfrågor. Gotländska missionsförbundet bildades 1878. En friförsamling
startades i Ardre men upplöstes eftersom många medlemmar anslöt sig till församlingen i
Ljugarn när missionshuset här stod färdigt 1884. Av Alskogs 460 invånare var
åtminstone 100 frikyrkliga. Sockenpastorn Ahlander lyckades "hvarken
med goda lämpor eller bestraffningar" återföra dessa till Svenska
kyrkans gemenskap och skrev resignerat i sin dagbok: "Fara är att
dessa, som så förakta kyrkan, för alltid äro för henne förlorade och
falla i händerna på alla slags moderna agitatorer."
Mellan åren 1865-1914 utvandrade nära en miljon svenskar
till Nordamerika. Emigrationen på Gotland kulminerade på 1880-talet, då
folkmängden sjönk år efter år. Enbart till USA, dit emigrationen
huvudsakligen riktade sig, flyttade på 1880-talet nära 4500 gotlänningar.
Först 1893 vände befolkningskurvan uppåt igen, fram till
sekelskiftet. Också från Ardre, Alskog och Ljugarn drog folk för att
söka lyckan och flertalet av dessa verkar ha sökt sig till Michigan söder
om de stora sjöarna. Efter att ha jobbat hårt under några år och skrapat
ihop lite slantar så återvände många till hemorten. Brevet från J Garnström i Big Rapids, Michigan, till kusinen på Ljugarn var nog ganska
typiskt för tiden:
"… Jag sänder dig här inneliggande 920
Rixdalar. Jag hoppas du får dem insatta på besta sett för mig. 900 ville
jag hafva för min räkning, 10 får du taga för ditt besvär, 1 Rixdalar
får du gifva någon för min räkning som du ser vara nödlidande samt vad
som äfven afgår för afväxling får du äfven taga af ditt öfvriga. Vad
som då blir öfver af ditt andra 10 får du gifva mor. …"
Bilden visar landsvägen vid Skansen ovanför
Hallute backe. Här kom sommaren 1887 två velocipedryttare på väg till
Ljugarn. Det var Adolf Hauffman, adjunkt i Stockholm, med lärarkollegan
Sigurd Bolin från Uppsala. Adolf var född i Östergarn men fadern hade
vuxit upp här i Strandridaregården och kusinerna han ville besöka hette
Claudelin. Ungefär så började det – det som skulle bli Ljugarns främsta
näringsfång under 1900-talet. Gotlänningar bosatta i Stockholm sökte sig till Ljugarn för att bada och så småningom även bekanta
familjer till dem. Ringen vidgades och allt fler husägare på Ljugarn
passade på att göra sig en extra inkomst under sommaren genom att hyra ut
rum. Därtill behövdes matställen för de sommarboende. Man upptäckte
också att det lönade sig att ta emot gäster som kom blott för några få
semesterdagar, 
ty den ena kontingenten av dem avlöste den andra. Så
uppstod pensionaten. Ljugarn var första badorten utanför Visby men när
andra orter såg hur det strömmade turister och pengar till Ljugarn ville
de också vara med. 1896 bildades Gotlands Turistförening. Samma år
uppfördes i Ljugarn ett ordentligt badhus ty det var ännu inte god sed att
exponera sig på sandstranden. Turister fördrev tiden med bollspel, att sjunga gluntar,
steka äpplen över eld och göra lustvandringar i ortens intressanta
omgivningar.
Så slutade 1800-talet på Ljugarn.
Kalkugnsröken invid hamnen hade bytts mot röken från ångfartyg. De nya
laxgarnen hade prövats med gott resultat och fångsten räknades i
nymodigheten kilogram. Amerikafarare började återvända hem. Dessutom
ökade strömmen av sommargäster stadigt år efter år. Det kändes som en
ny tid var på väg – ett nytt sekel …
Källor: Ljugarn och dess strandridare (L Bergh, H von
Heine, O Monthan, ISBN 91-7400-070-5). Bebyggelse i Ardre
1883 baserat på handlingar från Laga Skifte i Ardre 1880-1885 (G Tingström,
E Lindby, A Gustavsson, A Pettersson). Den ljusa udden (Bo Hallin,
ISBN-91-85716-63-4). Ljugarn - en lanthamn bland lanthamnar (Sven Gerentz.
Från gutabygd 2001, Gotlands Hembygdsförenings förlag, ISSN 0349-9278). Lambgift
för läsare (Hans Ljunggren m.fl., ISBN 91-970687-2-1). Alfred Ahlander: Några
anteckningar från mitt förflutna lif (ur 'Från Gutabygd 2001', Visby
2001. ISSN 0349-9278). Ett badhus i Wisby (Lennart Boman, Gotländskt arkiv
1985). Fäi-Jakås fyst brevi (Gutamålsgillet, ISBN 91-85716-87-1). Bilder
från Gotland (Jacob och Erik Hägg, Stockholm 1945). Amerikabrev ur Arnold
Garnströms samlingar. Foto av fartygsmålning, Per Lindblad. Foto av
badhus, provinsialläkare E. Ekelöf. Vykort, beskurna.
Sidan uppdaterad: 23 april 2004
Copyright © 2001-2011, Jan-Folke Fernholm.
