1750-1774
1750 hade Gotland 24281 invånare. Ardre församling
bestod då av 169 personer fördelade på 30 hushåll. Där fanns 52 barn under
femton
år. Livet var hårt. Endast sju av socknens karlar hade upplevt sin 50-årsdag,
men änkor fanns det gott om – tolv stycken.
Nya påbud kom från överheten. Gotlands lokalförsvar hade
nyligen diskuterats i
riksdagen. Man ville inte riskera att ön i en krigssituation blev brohuvud
för vare sig ryssar eller danskar. Ett försvarsbetänkande från 1749 utpekade Östergarns holme
som en av tre 
tänkbara platser för fientlig landstigning på
öns ostkust. I Ljugarn bedömdes stranden vara alltför långgrund för att
en linjeflotta skulle kunna ankra. Norrut befästes Slite, men ön behövde
också tränade infanteristyrkor för att kunna försvara kusten. Det
ansågs inte längre räcka att gå "man ur huse" vid behov.
2000-3000 frivilliga, "ungt och manbart folk", enrollerades i
socknarna och övades årligen av officerare. Gotland fick alltså ett
hembygdsförsvar av värnpliktsmodell i en tid då övriga Sverige
förlitade sig på en fast anställd milis i form av den indelta armén.
Allmogens handel var också olika på
fastlandet. Där spelade lokala marknader en mycket betydande roll under
1700-talet. På marknaden bedrev man inte bara köpenskap. Där kunde man
träffa vänner och bekanta. Där fick man sitt lystmäte av allehanda
nöjen och slagsmål. På Gotland fanns ingen sådan fri och öppen handel.
Här fortsatte den mångsekelgamla kredithandeln mellan borgare och bönder.
Varje bonde hade sin köpman, med vilken han handlade och som var hans
avnämare av tjära, bräder, balkar, boskap, får och lamm. I gengäld fick
bonden vad han "till sit husbehow betarfwar". Och eftersom bonden
ånjöt en omfattande kredit var han inte intresserad att avbryta
förbindelsen, även om han genom en fri handel hade kunnat få något
högre pris.
Dock försökte två landshövdingar vid den
här tiden förmå gotlänningarna att ändra sina vanor. 1741 förbjöd von
Hökerstedt kredithandeln samtidigt som vissa marknadsplatser och tider
fastställdes. En serie kungörelser rörande köpenskapen utfärdades, men
såväl stadsbor som allmoge ignorerade bestämmelserna. 1761 gjorde
landshövding Taube ett sista förtvivlat försök att få gotlänningarna
att ändra sina handelsvanor, men förgäves. Då gav de styrande upp och
bonden kunde fortsätta fara till staden eller någon hamn med sina
trävaror och sin spannmål när han behövde sill, salt, järn eller andra
nödvändighetsvaror.
För bönderna i Alskog och Ardre var
Ljugarns hamn nu den naturliga handelsplatsen. Här dök under 1760-talet
upp två unga handelsmän. Den ene var Göran Mattis Donner, som efter faderns död 1751 gått på handelsinstitut i Tyskland.
Änkan fortsatte sköta affärerna samt uppfostra sina två söner. På det
att sönerna först skulle "lära sig bruka det lilla innan de fick ta i det
stora", lät modern dem en tid vara från hemmet och på
egen hand försöka sig på små affärer. Medan lillebror Jacob Niclas fick
vara i Klintehamn, nära mor, sattes Göran Mattis ut på Ljugarns hamn.
Där levde han ett mycket enkelt liv tillsammans med sin syssling, Petrus
Engedal från Rudvide i Alskog. Ynglingarna hade en gumma, som kokade maten
för dem. Själva sköt de varannan vecka till brödet, vilket de ibland
måste låna hos strandridarens. Dock hade
Donner egen häst, så att han för upphandling och annat på
söndagseftermiddagarna kunde besöka bönderna och ibland hälsa på i
prästgårdarna. Dessa två ungherrar var kring 1770 de enda köpmännen på Ljugarns
hamn, berättas det.
Strandridaren de besökte hette Lars
Strömberg. Han var fastlänning och hade tillträtt 1758. Det var nog inte
bara mor Claras bröd, som lockade ungherrarna. Där fanns också en dotter
i huset, Elisabet Christina, som var ett par år yngre än Göran Mattis och
Petrus. Efter moderns död 1774 övertog bröderna Donner husets affärer under firmanamnet
G.M. & J.N. Donner. Göran Mattis flyttade till Visby och blev berömd
köpman. Lokalt blev dock Petrus Engedahl en betydande person. Mer om detta
under nästa kvartssekel.
Skogsavverkningen var fortfarande
oroväckande stor och skogen höll på att bli en bristvara. De tjärsmorda
trähusen började dock ersättas med vitputsade kalkstenshus.
Golvkonstruktionen förbättrades genom att bjälklaget
lyftes upp och husen fick en sockel. 
För att ytterligare spara på virket utfärdade Kunglig Maj:t
år 1757 en förordning som innebar
skattebefrielse i 20 år för dem som byggde sina hus av sten
istället för trä. Norra delen av lotsbostaden på Storvägen 25 är ett sådant
skattebefriat stenhus, byggt omkring 1760. Men 1740-talets påhitt att
begränsa sågningen fungerade inte alls. På trettio år hade utförseln av
brädor mer än fördubblats. Bland annat berättas från den tiden att
några ardrebönder brukade köpa upp valbräder för 16 skillingar tolften och själva
segla
med sina jakter till fastlandet, där lasten såldes.
I en berättelse till 1773 års skogskommission heter det att
skogsbetjäningen på Gotland var "för svag både till antal,
duglighet och villkor" för att kunna kontrollera sågningen vid de
många sågkvarnarna, i synnerhet som allmogen var "i högsta måtto
utlärd att bedraga all uppsikt. Ty så länge vägarna äro brukbara,
lämna de sällan kvar en veckas sågning i sänder vid någon såg utan
släpa och köra samt gömma bräder i gårdarna, i skogarna, ja ända till
att de sänka dem ned i själva dammen och lämna ej sitt fulla kvantum kvar
vid sågen förr än de ämna höra upp med sågningen, då redan alla
hemman äro uppfyllda med bräder."
