1800-1824
Under de första åren av 1800-talet var förhållandena
på ön föga uppmuntrande. Nästan all handelsrörelse hade avstannat. Det
var en typisk 
"isoleringskris" till följd av de stora europeiska
krigen. På tio år hade patron Engedahls kalkexport härifrån mer än
halverats. Många småföretagare fick likviditetssvårigheter men de väl
konsoliderade handelshusen i Visby överlevde utan större svårighet.
Donners är fortfarande starka och har sin filial på Ljugarn.
Visbyuppkomlingen Jacob Dubbe (bilden), som just börjat bygga på sitt imperium
tillsammans med svågern Axel Hägg i Katthammarsvik, kommer snart också att
etablera sig här.
Strax efter sekelskiftet hade en serie oförklarliga
kyrkstölder begåtts i öns södra socknar. 1803 var det Alskogs tur.
Pastor Mårten Rundberg väcktes mitt i natten , "tog bössan, sprang
ut och tryckte af på bovarne i halfdunklet, då en af dem med ett dämpatd
skrik damp i backen och befanns af de tillspringande vara den arme
kyrkoherdens egen bror, häradshöfdingen Bertel". Bertel avlider den
11 december i sviterna av skottskadan. Bertels fru Gustaviana, tillika
kungamördaren Anckarströms änka, skall enligt en forskaruppgift ha
vistats på Ljugarn denna tid – utom synhåll för Bertel men ändå på
bekvämt avstånd för att kunna bevaka sina intressen i Sixarve. Formellt
var Bertel och hon fortfarande gifta. Följaktligen är det Gustaviana som
uppger boet vid bouppteckningen i maj 1804 samt säljer gården ett par år
senare.
22 april 1808 kom kriget till Gotland. Lyckligtvis låg
dimman tät över ostkusten den morgonen, så kapten Bodisco och hans ryska
invasionsstyrka missade östergarnslandet dit de tänkt sig. Krigsstyrkan
strandade i stället
söderut i Slesviken där de landssteg, marscherade mot
Visby och utan blodspillan erövrade Gotland på två dagar. I
sockenkyrkorna upplästes sannolikt någon kungörelse om det inträffade
men befolkningen på Ljugarn bör inte på annat sätt ha märkt av att de
blivit ryska undersåtar. Den 14 maj avtecknade sig en större skara segel
mot horisonten utanför Laus holmar. Det var den svenska
undsättningseskadern om åtta fartyg som hämtat lots i När och nu
seglade norrut in mot Sandviken. Man landsatte kanoner och 2000 man
fastlandstrupp, bland annat en bataljon från Jönköpings regemente. Två dagar senare hade Bodisco kapitulerat och
ryssarna lämnade ön.
Större delen av fastlandstrupperna skeppades tillbaka. Jönköpingsbataljonen fick bli kvar en tid och bevaka ön medan
lokalförsvaret upprustades. Bataljonens yngre årskurser, jägarna,
förlades till Östergarn med postering bland annat på Ljugarn. När
Napoleon 1810 tvingade in Sverige i det så kallade kontinentalsystemet fick
bataljonen ett kantoneringsläger i Ljugarn. Mannarna var alltså för en
längre tid förlagda i rymliga och vidsträckta kvarter här på udden. T
ruppen skulle bevaka att anbefalld "hamnavstängning för engelska
krigs- och handelsfartyg" efterlevdes. Självklart fick stiliga män i
uniform flickornas hjärtan att klappa. Jägaruniformen, grå med blågult
bälte, syns längst till höger på bilden. Tjugoåriga Helena Maria Jöransdotter vid Botrejvs förälskade sig i soldaten Lars Dahl. Året
därpå, 1811, följde hon med honom till Småland, gifte sig och flyttade
in i hans soldattorp. Hamnavstängningen, hur gick det med den? Till Napoleons stora
förtrytelse var gotlänningarna inte så noga med blockadens tillämpning.
Liksom förut inlöpte engelska fartyg i hamnarna för att proviantera och
hämta vatten. Till exempel hade en 12-kanoners brittisk örlogsbrigg
besökt Ljugarns hamn just innan freden slöts i augusti 1814.
Det var inte bara kriget och lågkonjunkturen som ställde
till förtret. Under 1800-talets första hälft kom nödåren tätare än
vanligt. Försommartorkan tog då det som långa vintrar och frostiga
vårar lämnat kvar av de sparsamma grödorna. Därför började man
inrätta sockenmagasin i socknarna, ett slags "spannmålsbanker"
där man kunde låna sig fram över de värsta krissituationerna. I dessa
magasin deponerades årligen – åtminstone då skördarna tillät – ett
visst antal tunnor råg och korn, där mängden bestämdes utifrån antalet
innevånare i varje socken. Från dessa upplag kunde man till låns erhålla
någon lop eller tunna säd, i första hand till utsäde men i svåra
nödsituationer också till bröd för de sämst lottade. Sockenmagasinet i
Alskog startade 1814. 1832 fanns också ett i Ardre.
Smittkopporna brukade härja vart tredje till vart sjätte
år och skördade många liv. Nu hade staten dock anslagit pengar till
vaccination. Friskt vaccin hölls i lager i Stockholm för vidare transport
till läkare och certifierade vaccinatörer på landsbygden. Prästerna fick
bli informationsspridare till allmänheten. Redan 1806 hade
handelsbokhållaren Lars Niclas Lutteman gift sig i Alskog med kalkpatron
Engedahls dotter. 1811 vaccinerade Lutteman under pastorns överinseende 70
barn med gott resultat och valdes på sockenstämman i april 1813 till
Vaccinatör i Alskog socken. Lutteman bosatte sig på Ljugarn och var den
som övertog svärfaderns kalkbruk i Alskog.
Gamlehamn hade nyttjats som fiskeläge med fiskebodar
redan på 1700-talet. Marken tillhörde dock Bringsarve i Ardre fram till
1819 års storskifte. Då erkände Bringsarve byamän fiskarnas rätt till
området genom att detsamma utstakades till fiskeläge. När antalet
fiskeriidkare på Ljugarn sedan växte under 1800-talet kom det utstakade
området inte att räcka till. Man arrenderade då angränsande mark av
Bringsarve för att klara fiskelägets expansion. Söder om fiskeläget låg
uppodlad mark som kallades Nyåker.
Efter freden 1814 sköttes kustbevakningen av
örlogsflottan. Varje kustavsnitt patrullerades av mindre örlogsfartyg som
prejade och kontrollerade alla lastskutor de kom åt. Ofta ägde
visitationerna rum i hamn på de fartyg som råkade ligga för ankar där. I
maj 1824 kom kanonslupen Curt von Stedingk till Ljugarn för ett sådant
besök.
Ljugarns hamn, ja – ett ständigt bekymmer!
Ankringsplatsen i viken var nog bra men det var irriterande och hämmade
att en ordentlig lastkaj saknades. Andra gotlandshamnar vann i konkurrensen.
1824 hade en dispyt också uppstått om vem som fick använda lastageplatsen
vid hamnen. Kalkugnen ägdes av handelshuset Donner. De kända bröderna
Donner hade avlidit men efterträdarna betalade plikttroget det årliga arrendet
– en halv tunna salt – för kalkugnsmarken. De hade också
tillskansat sig arrendekontrakt på strandmarken vid hamnen. Där fanns
lastageplatsen som hittills betraktats som allmänning och öppen för envar och där hade Dubbe byggt sin lada. Skulle handelshuset Donner nu ensamt få
nyttjanderätt till området, övervakat av lokale representanten Petter
Pettersson som flyttat in i Gula Gården? Bokhållare Pettersson var sedan
1817 gift med Anna Helena Calissendorff, dotter till framlidne kapten
Calissendorff som vi tidigare träffat på i Ljugarns historia. Markärendet
hamnar i häradsrätten men upplösningen kommer först i början av nästa
kvartssekel.
Källor: Kriser och ekonomiska framsteg på 1800-talets
Gotland. (Sven Gerentz. Gotländskt Arkiv 1985). Alskboar (Annie M Jacobson.
Gotlands Allehanda Visby 1974). Ljugarn - en lanthamn bland lanthamnar (Sven
Gerentz. Från gutabygd 2001, Gotlands Hembygdsförenings förlag, ISSN
0349-9278). Ekot av ett skott (Alf Henrikson. Bra Böcker, Höganäs 1986).
Kungamördarens änka - Vad hände henne? (Lars Widding i Expressen 20 maj
1978). Puktörnet (Pelle Sollerman. ISBN 91-550-3744-5). Elisabet Fernholm
(återger vad C. F. Högstedt, Stockholm, berättat 1956). Gotland: en
försvarshistorisk och ekonomisk-geografisk studie (Henning Hammargren.
Marinlitteraturföreningens förlag, 1938). Gotländsk krigshistoria (Bengt
Hammarhjelm. Ödins Förlag AB, ISBN 91-85716-81-2). Farlig kust (Allan
Cedergren ISBN 91-86664-02-6. Britt Fornstad (redovisade släktfakta).
Sockenmagasin på Gotland (Roger Öhrman. Gotländskt Arkiv 1990 ). Kampen
mot smittkopporna (Gerd Hedlund, sockenmagasinet Haimdagar Nr 5/2000 - Nr
2/2001). Utdrag af Domboken vid Gotlands norra härad den 29 november 1915,
mål No 179. Kustbevakning vid Gotland med kanonslupen Curt von Stedingk
1823. (Claes Bernes. Internetdokument). Ljugarn och dess strandridare
(L Bergh, H von Heine, O Monthan, ISBN 91-7400-070-5).
Sidan uppdaterad: 28 oktober 2003
Copyright © 2001-2011, Jan-Folke Fernholm.
