Hem | Ortens historia | Livsvillkoren | Lotsarna | Bebyggelsen | Web-logg | Författaren

Ljugarns historia. 

Forntid   Medeltid   1600   1625   1650   1675   1700   1725   1750   1775   1800   1825   1850   1875   1900


1775-1799

(Betänk, att när vi följt Ljugarns historia så här långt, så har USA:s historia inte ens påbörjats, franska revolutionen ännu inte inträffat och någon ordentligt fungerande ångmaskin ännu inte uppfunnits.)

På Ljugarn inleds perioden med att en av uddens tidiga romanser bekräftas. I juli 1775 sammanvigs handelsbetjänten Petrus Engedahl med strandridaredottern Elisabet Christina Strömberg. Paret får med tiden fyra döttrar. En av dem kommer vi att möta som vuxen på Ljugarn. Petrus blir kalkpatron på Rudvide gård i Alskog och prästen skriver om Petrus: "Han var en ganska verksam man, såväl i handel som gårdsbruk. Hade byggt gården alldeles av nytt och flyttat gårdstomten på annat ställe än förut. Verksam och redlig i hela väsendet." Huruvida bruksägaren och handelsmannen Petrus Engedahl agerade i konkurrens eller kompanjonskap med Donner under den här perioden är oklart. Det var vanligt att handelshuset Donner hade "utliggare", lokala representanter, vid viktigare hamnar. Donner hade fortfarande intressen på Ljugarn och var dessutom delägare i Rudvide kalkugn. 

Ungefär vid den här tiden uppförs 'Gula gården' på Ljugarn. Dess äldsta del är ett gammalt bulhus, som flyttats från Alskog. Ingen vet idag säkert vem som uppförde gården, men mycket talar för att Petrus Engedahl var inblandad i detta.

Runt 1775 tvingade landshövding Segerbaden fram omfattande vägförbättringar och 1780 började nya vägmarkeringar sättas upp. Man utgick från Stora Torget i Visby och mätte landsvägarna till bland annat Närshamn (över Lye) och Katthammarsvik på östra sidan av ön. Från dessa huvudvägar gjordes några avstickare till andra viktiga hamnplatser, såsom Sandviken i Östergarn samt Ljugarn. Sträckan Hemse – Ljugarn var en av de få vägar "på tvären" av ön som också mättes. Redan under 1600-talets senare hälft hade det kommit ett påbud att "vägarna skola mätas med snören, så att alla mil bliva lika långa och vid var mil uppsättes vissa stenar", men den gången reste gotlänningarna förgängliga milstolpar av trä eller sandsten, nergrävda i sanden utan fundament eller "röse". Nu utfördes samtliga milstolpar och fjärdingsvägsmarkeringar i sten. Stolparna placerades på vägens vänstra sida och försågs med murade och spritputsade rösen av kalksten, täckta av ett par kraftiga kalkstenshällar. Ännu finns stenarna kvar ovanför Hallute backe, vid den gamla visbyvägen (övre högra bilden) och vägen mot Hemse (bilden till vänster).

Fram till seklets mitt hade Gotlands köpmän investerat sitt kapital främst i produktionsanläggningar som kalkugnar och sågverk. Varorna man producerade skeppades nästan uteslutande med utländska fartyg – för allt dyrare fraktpenningar. Detta fick köpmännen att engagera sig starkt i egen skeppsfart. Gotländska handelsflottan växte snabbt och 1775 är de utländska skeppen nästan bortträngda. Nu går åttio procent av frakterna på gotländska kölar. Samtidigt åstadkommer sjökrigen vid denna tid, i synnerhet i samband med det amerikanska frihetskriget som de stora handelsnationerna är invecklade i, att skeppsfarten blir ännu mer vinstgivande för de gotländska redarna. Viktiga konkurrenter har fallit bort. Man tjänar mer pengar på att frakta andras varor än sina egna. Fartygen blir större, rutterna längre och nu seglar man även till Frankrike, Medelhavet och Nordafrika. Naturligtvis påverkar denna utveckling också livet på vår ljusa udde.

I Ljugarn och omgivande socknar fortsätter den vedslukande men mycket lönsamma kalkbränningen. Brädexporten avstannar dock. Myndigheterna hade ju misslyckats att begränsa själva brädsågningen, men 1784 genomdrev öns energiske landshövding att kontrollen skulle flyttas från sågarna till utskeppningshamnarna. Man fastställde den totala utförseln av brädor från ön och varje handlande tilldelades en bestämd kvot därav. Exporten minskade drastiskt – från rekordåret 1783 tvingades den ner med nära 90% på två år. Här i trakten måste det ändå ha funnits en hel del färdigsågat virke för det omtalas "att vid detta tidsskede lågo i Ljugarns hamn flera hundra tolfter av de yppersta plankor och valbräder, vilka ruttnade där på backen medan fartygen skyndade med barlast på kölen ut i den då så vinstgivande frakthandeln". Fler fartyg behövdes och ett skeppsvarv anläggs på Ljugarn för Donners räkning. Var det låg vet vi inte, men strandområdet där Nybroen senare byggdes kunde möjligen erbjuda lämpligt vattendjup för sjösättning. Vi vet att brigantinen ’Wänskapen’ om 16 svåra läster, cirka 150 tons last, byggdes i Ljugarn 1783. (Bilden visar en riggad brigantin.)

I Ljugarn hamnade av en slump också 'Provincien Gothland', det största fartyg som kölsträckts på ön. Donner byggde det 1783-1784 i Visby på spekulation för att sälja till Spanien, men köpet blev aldrig av. Istället gick fartyget i fraktfart för handelshuset Donner, men var så stort att det här på ön "endast kunde angöra Ljugarns hamn" – det vill säga ankra på redden i Lausviken. Befälhavare var Anders Christoffer Calissendorff, en av Donners mest betrodda skeppare. Han hade 1783 återkommit efter en femårig medelhavsseglats där han tjänat grova pengar åt sin arbetsgivare, bland annat på frakter mellan Afrikas piratkust och Italien.  Före femårsseglatsen fick Calissendorff och hans fru idel söner, som sedan verkat i Visby och burit det stolta namnet vidare. Efter 1783 kompletterades barnaskaran med tre döttrar. Genom giftermål och avkommor är dessa på olika sätt förknippade med Ljugarn – men här göms det Calissendorffska påbråt bakom mer bekanta ljugarnsnamn som Pettersson, Lutteman, Sundahl och Fåhraeus.

1788 blir Morten Rundberg pastor i Alskog. Systern Eva Stina bosätter sig också i socknen efter sekelskiftet – och även deras bror Bertel. Nu, runt 1790, är dock Bertel i Stockholm. Han är inneboende hos en kaptensfamilj och "prasslar" med Gustaviana, frun i huset. Hennes make, kapten Jacob Johan Anckarström har dock annat att tänka på. Sedan han trasslat till det för sig, skjutit den svenske konungen och blivit avrättad, så flyttar Bertel ihop med änkan Anckarström och hennes fyra barn. Paret gifter sig, flyttar till södra Gotland och för hustruns pengar köper Bertel sig en tjänst som häradshövding. Han misslyckas både som häradshövding och make. Han blir nesligen avsatt från sitt ämbete, hustrun överger honom och han flyttar till broder Mortens pastorat. En händelserik fortsättning följer i nästa avsnitt.

'Provincien Gotland' går under vid en storm i Nordsjön 1788. Strandridaren Lars Strömberg avlider 1790 och efterträds av Olof Ekelund, som stannar tre år innan han återvänder till Lilla Tullen i Visby. Den 5 oktober 1794 omkommer Johan Nygårds, Zachris Pehrson Lauritze, Erik Larsson och Hans Olsson, alla från Ljugarn. De drunknade på öppen sjö då de i en båt höll på att draga sina fiskegarn. 1794 förliser också brigantinen 'Wänskapen' samt exporteras 494 läster kalk från Ljugarn, som nu är öns fjärde hamn efter Slite, Klintehamn och Katthammarsvik. Kapten Calissendorff drunknar 1795 i S:t Ybes, Frankrike.

Under de första hundra åren av svenskt styre drogs närmare hälften av Gotlands bondgårdar in till staten på grund av böndernas oförmåga att betala skatt. De blev kronohemman. Först 1745 kom en rättvis mantalssättning och mot slutet av 1700-talet börjar det bli ekonomiskt möjligt för bönderna att återköpa tidigare indragna gårdar. Sålunda kunde Jöran Mårtensson 1795 friköpa fädernegården Botrejvs på Ljugarn från Kungl. Majt och Kronan för 7 riksdaler och 24 skilling. Vem Jöran var? Jo, han var farfars farfar till Hanna Boberg, som givit namn åt en vägstump på lotsbacken.

Vid 1700-talets slut gällde fortfarande skråväsendet. Det var inte tillåtet för vem som helst att utöva hantverksyrket och det var inte heller tillåtet för sockenborna att anlita någon annan än socknens utsedde hantverkare. Behövde nyssnämnde Jöran på Botrejvs halvsula sina skor så fick han bege sig till sockenskomakaren Per Åberg vid Alsarve i Ardre – även om Jöran visste att skomakaren Pehr Smitt vid Rudvier i Alskog skulle ha gjort jobbet mycket bättre. 1797 hette sockenskräddaren i Ardre Lars Löfqvist, Westerby, och i Alskog fanns yrkeskollegan Per Ahlstedt, Snovalds, med sin lärgosse Mattis.

 

Upp     Nästa

Källor: Gotländskt vigselregister (Landsarkivet i Visby. Internetdokument). Alskboar (Annie M Jacobson. Gotlands Allehanda Visby 1974). Ljugarn och dess strandridare (L Bergh, H von Heine, O Monthan, ISBN 91-7400-070-5). Elisabet Fernholm (moderns berättelser). De två milstolparna från Kappelshamn (Jan A:son Utas, ’Ur Fornsalens samlingar’. Gotländskt Arkiv 1978). The Lübeck connection. Handelshuset Donner och den Gotländska utrikeshandeln under 1700-talet (Robert Bohn. Gotländskt Arkiv 1989). Gotland: en försvarshistorisk och ekonomisk-geografisk studie (Henning Hammargren. Marinlitteraturföreningens förlag, 1938). Utrikeshandel och sjöfart på 1700-talet. Stapelvaror i svensk export och import 1738-1808 (Staffan Högberg. Bonniers, Lund 1969). De gammaldags visbyköpmännen C H Lange, Joh Lythberg samt bröderna G M och J N Donner (P A Säve. Gotländska skrifter I, ISBN 91-85 716-00-6). Gotländska släkter (Olle Överby. Internetdokument). Gotländska präster (Lotte Jensen. Internetdokument). Ekot av ett skott (Alf Henrikson. Bra Böcker, Höganäs 1986). Kungamördarens änka - Vad hände henne? (Lars Widding i Expressen 20 maj 1978). När Martin Gustafson var informator i Stockholm åren 1794-1795 (Arnold Sandberg. Gotländskt Arkiv 1952). Utdrag ur begrafningsbok för Ardre församling. Den ljusa udden (Bo Hallin. ISBN 91-85716-63-4). Ljugarn - en lanthamn bland lanthamnar (Sven Gerentz. Från gutabygd 2001, Gotlands Hembygdsförenings förlag, ISSN 0349-9278). 1700-talets Visby (Gunnar Fritzell. Gotländskt Arkiv 1981). Britt Fornstad (redovisade släktfakta). Om skomakare och andra gärningsmän ( Karin Felderman. Sockenmagasinet Haimdagar Nr 3/1997).

Sidan uppdaterad: 25 november 2003
Copyright © 2001-2011, Jan-Folke Fernholm.

End